Tuesday, April 23, 2013


Today marks the launch of DARK SECRETS by Hans Rosenfeldt and Michael Hjorth (Grand Central Publishing's first crime in translation novel) here in the U.S., but Dark Secrets spent more than eight months on Sweden’s bestseller list and sold over 200,000 copies when it was published in 2010. 

Touted as “the best Swedish crime export of the year” by Die Welt (Germany), DARK SECRETS introduces psychological profiler Sebastian Bergman, an arrogant and narcissistic womanizer recovering from a traumatic personal loss. In Sebastian the authors have created a character who is both fascinating and deeply flawed. 

I'm a sucker for Swedish crime fiction, and when I saw that two people wrote this book together, I knew I had to ask for a guest post for the Partners in Crime series here on Mystery Fanfare. The authors obliged, and to make it easier on them, I volunteered a Swedish translator: Sue Trowbridge. Sue was born in Sweden, raised in the U.S. A former journalist, she is a web designer and Fan Guest of Honor at Left Coast Crime 2014. Thanks, Sue! Great job! Sue suggested I attach the original Swedish article.. scroll down to the end of the post, if you want to read this in Swedish.

MICHAEL HJORTH was born in 1963 in Visby. He has always loved movies and books and is one of Scandinavia's most accomplished screenwriters and producers today. He is one of the founders of the production company Tre Vänner which, among other things, is behind Sweden's first highly successful sitcom, Svensson Svensson, as well as the movie Snabba cash / Easy Money.
Michael Hjorth likes to work in all genres and has written everything from comedy to horror, drama and crime.

HANS ROSENFELDT was born in 1964 in Borås. He worked as a sea lion keeper, a driver, a teacher and an actor until 1992 when he began writing for television. He has written screenplays for approximately twenty drama series and has hosted both radio and television shows. He loves to write, play videogames and spend time with his wife and three children.

GIVEAWAY: Make a comment below to win a copy of Dark Secrets. (U.S./Canada only). Be sure and leave your email address.


Nothing inspires creativity like a deadline!

Seriously. If we hadn’t had clients who were waiting at the other end of our email, we would probably never have been able to sit down long enough to get anything out..

Not that we don’t love to write; it isn’t that.

But sometimes it's hard. To sit there. In front of the blank screen and make things up. Without a deadline, every word can be a battle. With a deadline, each word is a necessity. That is the difference. We know; it's not very romantic.

We sometimes read about writers who testify to the necessity of writing, how they disappear into a vacuum and neither eat nor sleep, totally obsessed with creating. Authors who are not whole people if they do not get to tell their story. Authors who suffer through every word, every sentence, every page.

That is not us.

We do not like suffering.

We like pleasure.

We have lived on the proceeds of our writing for most of our adult lives. One may be led to believe that it was part of a plan. A carefully mapped-out career. But the truth is that it was pure chance that brought us here.

Micke’s dream was to become a director.

Hans’s dream was to become an actor.

Neither of us got very far with either of those dreams.

So we started writing for television. We love TV. It gave us a good education. The best education. We were both lucky enough to be part of the heyday of Swedish drama. Much was produced. It was creative. It was pleasurable. And we both realized, in our own ways, that we love to tell stories.

We are good at telling stories.

Our goal has always been to entertain. Sometimes, a bit more. Never less.

But it was not a plan. Nor was it an inner compulsion. It was luck. Chance. And a certain amount of talent…

Now we have had the privilege to do other things as well.

Mike was able to direct.

 Hans got to be in front of the cameras.

But there is one thing we always return to. Writing.

One day, we got the idea to try something new. See if what we learned in the TV industry could be put to use elsewhere. See if we could turn our dramatic imaginations, scenes, characters and stories into a book.

Into a suspense novel. A mystery.

Now we have done just that. It has been some of the most fun we have had in many years.

Fun, but difficult. The differences between TV and a book are more than we could ever have imagined. The possibilities are endless. Characters are so much more important. And time. The time you have to tell your story. You can go into greater depth. You can afford to digress. The inner voice can come closer.

What a luxury.

When we put the first Post-It note up on the wall in Micke's office and started groping our way forward in the story, we worked as if we were doing a TV movie. A long TV movie... We forced ourselves to talk about chapters instead of scenes, but on the whole, the process was the same.

What will happen in the plot? What will happen to our characters? And when?

After a few weeks, what would eventually become Dark Secrets was up on the wall, and we each grabbed a handful of Post-It notes, sat down in front of blank pages on our computer screens, and started writing. Each of us. In different directions. We never write together in the sense that we are sitting next to each other in the same room. We write, send drafts to each other, make changes and comment on each other's work, and send it back. Back and forth. We call each other when we come up with a new idea. When we want to change something. Diverge from the path which is marked by the colorful Post-It notes. But we almost never get together in person during the actual writing process. When we have converted the Post-It notes into manuscript pages, we go back to the wall and pluck a few more. We write, we e-mail back and forth, we call each other, we make changes, change it back, write something new... So it goes. Until we are ready. Or, we are not quite ready, but there is a body of work. 300 pages or more. That is when we meet. We sit side by side, two people, one screen. We go through the manuscript together. We are two authors, and although we have the same points of reference, we’ve discussed the plot and characters, kept in touch during the writing process, it is apparent that the book was written by two different people. That will not do. So then Hans reads through the manuscript one last time - along with our editor and publisher - and makes sure that the language, pace and shape are the same.

Why is it Hans and not Micke, one may wonder. The answer is simple. Hans is an infinitely bigger control freak than Micke.

It's one of the reasons we work so well together. We are different. We have different strengths, different weaknesses. We are devoted to different characters in our books, have an easier time understanding them, writing them. Micke knows exactly who Ursula is, Hans doesn’t quite understand her... Hans loves Thomas Haraldsson, a secondary character who was never meant to be in more than the early part of the book, but who dug in his heels and grew until he even turned up in book number two.

We write differently, have different temperaments. Micke wants the text to flow, to write a lot, write at length, keep going, build up volume. Hans stays up late to read, repeat, read again, rewrite. He begins his day by reading what he wrote the day before, and he goes through it again ...

But the biggest benefit of being a pair is that when the day comes when it feels sluggish, not to say impossible, to go any further, then we can call each other, push on and, in the best case, send over a few pages so that it feels again like we’re getting somewhere. Being a pair is, in our case, a prerequisite for getting the job done.

Well, that and deadlines. 

The original text in Swedish: 


Det finns inget som är så bra för kreativiteten som en deadline!
Allvarligt. Om inte vi haft uppdragsgivare som väntade i andra ändan av våra mejlprogram hade vi antagligen aldrig lyckats sätta oss ner länge nog för att få ur oss någonting.
Inte så att vi inte älskar att skriva, det är inte det.
Men ibland är det svårt. Att sitta där. Framför den tomma skärmen och hitta på. Utan en deadline kan varje ord vara en strid. Med en deadline är varje ord en nödvändighet. Det är skillnaden. Vi vet, det är inte särskilt romantiskt.
Vi läser ibland om författare som vittnar om det livsnödvändiga i att skriva, hur de går in i ett vakuum och varken äter eller sover, helt besatta av att skapa. Författare som inte är hela som människor om de inte får berätta sin historia. Författare som lider fram varje ord, varje mening, varje sida.
Det är inte vi.
Vi tycker inte om lidandet.
Vi tycker om lusten.
Vi har levt på att skriva stora delar av våra vuxna liv. Man kan förledas att tro att det varit en del av en plan. En noga utstakad karriär. Men sanningen är att det var slumpen som tog oss hit.
Micke ville egentligen regissera.
Hans ville egentligen skådespela.
Ingen av oss kom särskilt långt med något av det.
Så vi började skriva för TV. Vi älskar TV. Det var en bra skola. Den bästa skolan. Vi hade båda turen att få vara med under svensk dramas storhetstid. Det producerades massor. Det var kreativt. Det var lustfyllt. Och vi insåg båda två, på varsitt håll, att vi älskar att berätta historier.
Vi är bra på att berätta historier.
Vårt mål har alltid varit att underhålla. Någon gång mer. Aldrig mindre.
Men det var inte en plan. Inte ett inre tvång. Det var tur. Slumpen. Och en viss begåvning...
Nu har vi haft förmånen att få göra annat också.
Micke fick regissera.
Hans stå framför kameran.
Men det finns något vi alltid återkommer till. Skrivandet.
Så en dag fick vi för oss att prova på något nytt. Se om det vi lärt oss i tv-branschen kunde användas någon annanstans. Se om vi kunde förflytta vårt dramatiska tänkande, scenerna, karaktärerna och historierna  in i en bok.
In i en spänningsroman. En deckare.
Det har vi gjort nu. Det har varit bland det roligaste vi gjort på många år.
Roligt, men svårt. Skillnaden mellan TV och en bok är större än vi anade. Möjligheterna så många fler. Karaktärerna blir så mycket viktigare. Och tiden. Tiden som man har på sig att berätta. Fördjupningarna man kan göra. Utvikningarna man kan kosta på sig. Den inre rösten som kan komma nära.
Vilken lyx.
När vi satte upp den första post-it lappen på väggen i Mickes kontor och började treva oss fram i historien jobbade vi som om vi gjorde en tv-film. En lång tv-film... Vi tvingade oss själva att prata om kapitel istället för scener, men på det stora hela var processen den samma.
Vad händer i historien? Vad händer våra karaktärer? Och när?
Efter några veckor satt det som så småningom skulle bli Dark Secrets på väggen och vi tog ner några stycken lappar var, satte oss vid den tomma sidan i våra datorer och började skriva. Var för sig. På olika håll. Vi skriver aldrig tillsammans i den meningen att vi sitter bredvid varandra i samma rum. Vi skriver, skickar till varandra, ändrar och har synpunkter på varandras texter och skickar tillbaka. Fram och tillbaka. Vi ringer varandra när vi kommer på något nytt. När vi vill ändra något. Gå ifrån vägen som är utstakad av de färgglada post-it lapparna, men vi träffas nästan aldrig under själva skrivandet. När vi har gjort boksidor av de post-it lappar vi plockade med oss, går vi tillbaka till väggen och hämtar några till. Skriver, mejlar, ringer, ändrar, ändrar tillbaka, skriver nytt... Så håller det på. Tills vi är klara. Eller, klara är vi ju inte, men det finns en kropp. 300 sidor eller mer. Då träffas vi. Sitter sida vid sida, två personer, en skärm. Går igenom texten tillsammans. Vi är två författare och även om vi har samma referenser, pratat igenom plot och karaktärer, hållit kontakt under skrivandet, så märks det att det är två personer som skrivit texten. Det ska det ju inte göra. Så då går Hans igenom texten en sista gång – tillsammans med vår redaktör och förläggare – och ser till att språket, tempot och formen blir den samma.
Varför gör Hans det och inte Micke, kan man undra. Svaret är enkelt. Hans kontrollbehov är så oändligt mycket större än Mickes.
Det är en av anledningarna att vi fungerar så bra ihop. Vi är olika. Har olika styrkor, olika svagheter. Vi fäster oss vid olika karaktärer i våra böcker, har lättare för att förstå dem, att skriva dem. Micke vet precis vem Ursula är, Hans förstår henne inte riktigt... Hans älskar Thomas Haraldsson, en bikaraktär som från början inte var tänkt att vara med mer än i början av handlingen, men som bet sig kvar och växte till han till och med kom med i bok nummer två.
Vi skriver olika, har olika temperament. Micke vill få ett flöde i texten, skriva mycket och länge, jobba framåt, få volym. Hans stannar upp och läser, gör om, läser igen, gör om igen. Börjar dagen med att läsa det han gjorde igår och gå igenom det igen...
Men den största vinsten av att vara två är att när den dagen infinner sig då det känns trögt, för att inte säga omöjligt, att går vidare, då kan vi ringa varandra, pusha på och i bästa fall skicka över några sidor så att det återigen känns som vi kommit någonvart. Att vara två är i vårt fall en förutsättning för att få jobbet gjort.
Det och deadlines.


Kathy said...

I am a big fan of Swedish crime fiction and would love to win a copy of Dark Secrets.


ksales1023 at gmail.com

Anonymous said...

Love Scandinavian fiction! Here's hoping I'm one of the lucky :) :) :)


Gram said...

Thanks for explaining how two different people combine to make a great story. Count me in. Dee

Anonymous said...

Great post and fascinating to read how two people create a novel together. I'm a fan of Scandinavian crime fiction and would love to win a copy of Dark Secrets.


Anonymous said...

Thank you for sharing your insights into collaboration. I read that with deep interest! I am looking forward to reading this.



Karen Campbell said...

Loving mystery/crime fiction all my life, it has been a joy to add excellent European writers to my choices during the last few years. The ardous task of translating the essence of writing accurately has kept many wonderful writers from a wider audience until now and we are the richer for it! Thank you for an opportunity to have a copy of this new novel!